Människorna

En vårdag i början av maj, nådens år 1486, kör bonden Laurens Martilde ett lass hö hela den långa vägen upp till Visby och säljer det till Ivar Axelsson Tott på 'fästningen'. Laurens är den första person som tack vare Totts räkneskapsböcker från den här tiden kan förknippas med gården och namnet Martille. Nu kan man ju undra varför man begår färden ända upp till Visby för att sälja ett lass hö? Detta händer sig dock på våren, i maj, och hö är vid denna tid på året troligtvis en bristvara för Laurens får förhållandevis bra betalt för sitt hö.

Under de påföljande 100 åren vet vi inte så mycket om vad som händer men 1608 dyker Jacob Mattilder upp som ägare till gården i 1608 års jordebok. Jacob Mattilder var Visbyborgare, dvs lever sitt liv i staden och avlider enligt Visby dödsbok 1634. Måhända kan han vara en ättling till Laurens, som hans efternamn antyder, men tröttnat på det hårda bondelivet och flyttat in till Visby? Jacob Mattilder är då förmodligen den sista i denna släkt som äger gården. Efter hans död dyker landsdomaren Niellss Mattson upp som ägare och hans efternamn betyder att hans far hette Matts, dvs Jacob Mattilder var inte hans far.

Niellss Mattson äger gården fram till 1651 då han säljer den till Hans Jöransson Lolik. Detta innebär starten på en drygt 300 år lång obruten period då gården ägs av ättlingar till Lolik.

År 1849 gifter sig Josefina Fredrika Eliedotter gifter sig med Carl Johan Gardell från Gardunge i Stenkumla och Gardell blir det familjenamn som avslutar eran som startade med Hans Jöransson Lolik 200 år tidigare. I ytterligare drygt hundra år kommer Gardells att vara herrar på Martille.

På det här gamla fotografiet, taget någon gång  1917 står familjen Gardell framför mangårdsbyggnaden. Edvin, husbonde på gården efter faderns för tidiga död 9 år tidigare, står längst till vänster. Men det skulle dröja ytterligare omkring 15 år, fram till 1933, innan Edvins mor som får 'sitta i orört bo' avlider och Edvin blir ägare till gården. De andra personerna är Edvins syskon och många av dem har redan flyttat hemifrån och är denna dagen på besök i föräldrarhemmet. Titta på träden framför huset och jämför med nästa bild!

Nästan 100 år senare så ser mangårdsbyggnaden, sedd från gårdsplanen,  ut så här.

Visst känner man igen sig, eller hur? Nya glasade dörrar har huset fått men annars är det mesta sig likt. De två lönnarna på vardera sida om gången upp mot huset har hunnit blivit mycket stora. Men visst ser man att det är samma träd! Hur gamla de är kan vi bara gissa men någonstans i närheten av 150 år. Två kraftiga grindstolpar flankerar nu också gången men nu finns det inget staket eller stängsel kvar. Då när det begav sig behövdes de för att hålla djuren borta från blomrabatterna och köksträdgården.